Ångestattacker blandas med panikattacker som hela tiden blir värre av stressattacker. "Det här går inte, jag klarar det inte". Den omtalande energin är slut för länge sedan och likaså lusten till att ens försöka finna ny. Den redan alldeles för djupa gropen har nu fyllts till bredden med kvicksand. Jag står liksom på kanten, jag ser allt jag kan göra, men jag kan inte ta mig därifrån, för så fort jag rör mig sjunker jag. Jag drar ner mig själv, jag hatar mig själv. Jag vill inget hellre än att för en gångs skull klara av något i livet. För en gångs skull vill jag känna mig behövd i samhället. Får se hur det blir med flytten. Kanske skiter i allt, lägger mig ner och blir värdelös, igen. Det vet jag ju hur man är i alla fall. Kanske att jag bara ska fortsätta med de långa promenaderna, sömnlösa nätterna och orkeslösa dagarna. Men jag vill inte leva så. Även om en kan få den uppfattningen. 

When we were 17, when we were winning. Det var en bra tid, ett bra kapitel i livet. Ett bättre än bra kapitel. 17år, känner du hur fort det går? Men imorgon ska jag ut och rent ut sagt skita i allt, åter igen. Ut med en underbar vän och ja, vi kommer nog alltid vara 17 när vi är tillsammans.

Det finns inget bättre än vänner. Eller jo, mina vänner. Och alla ska ni veta att jag är evigt tacksam för att jag har haft den underbara turen att få ha er i mitt liv. För de senaste veckorna hade inte passerat med min själ i så pass bra behåll, som de ändå gjort, utan er.♥