Nätter får mig alltid att må lite sämre. Nätter då jag egentligen ska sova men inte kan hålla mig undan från att undra. Alla tankar vill ut och bli till ord, meningar. Jag vill skriva, berätta, få folk att förstå. Bilda den verkligheten som just nu bara finns inom mig. Pratar med mina egna tankar tills själen på ena sidan axeln börjar bråka med den på andra. Kaos uppstår, vad gör jag? Vad händer? Varför tillåter jag mig själv till detta? Jag vet ju hur det slutar. Alltid samma. Ångest. Nedbruten. 

Min själsliga ro håller på att ta slut. Vart finner jag ny? Hur finner jag ny? Inga svar. Miljontals frågor. "De bästa svaren får en genom att prata med sig själv". Den som sa det måste ha varit helt bortom verkligheten. Helt bortom allt som gör ont. Allt som kommer krypandes in på en på natten. Panik. Försöker stanna upp. Se mig omkring. Men ingen är där. Jag är ensam med en splittrad själ. Den ena säger kör, den andra att jag ska stanna. Börjar delas upp i två. Men alla vet vi att hjärtat då tillslut skulle sluta slå. Så jag stannar upp. Ser mig omkring. För att det är den enklaste vägen och enkelt tycker nätter om. Slutar lyssna på det inre och slår på en serie. Försöker glömma. Tankar kan få finnas när jag vaknar. Tankar kan få spåra ur när jag har någon där med mig. 

Repeat. Allt går på repeat. "Varför gjorde jag så?" "Varför gjorde jag inte så?" "Varför sa jag inte så?". 

Och tillslut somnar jag. Det vet jag att jag gör. Om än med panik i själen så vet jag att jag kommer somna. För oavsett tillstånd kan inte kroppen eller själen vara vakna allt för länge. Och tur är väl det. 

Nätter då jag egentligen ska sova men inte kan hålla mig undan från att undra. Dessa nätter varar inte för evigt. Dessa nätter är inte alla nätter. Tillslut somnar jag. Låter drömmar ta över. Vaknar. Ser mig omkring och inser åter igen att jag älskar vart jag är.