Det finns mycket här i livet som är bra, men sen finns det lika mycket som inte är bra. Kanske mer till och med. Men det gäller att fokusera på det som är bra ändå, trots att allt det andra ligger och skaver, hela tiden. Det finns så mycket som man borde göra, så mycket som man ska hinna med. Livet är faktiskt inte så långt ändå, och vem vet, imorgon kanske jag till och med ramlar i trappen och bryter nacken? Och då ska man ha hunnit med allt man velat göra. Är det ens möjligt? För nästan allt man vill kostar pengar. Och har man pengar så har man inte tid och har man tid så har man inte pengar. Så är det bara. Ren fakta. Punkt. Vi jobbar och sliter med studier för att i framtiden förhoppningsvis få jobba ännu mer, men med något man faktiskt vill hålla på med. Men ärligt nu, är 5 och ett halvt år av slit, sömnlösa nätter med tentaplugg och helger fyllda med ångest värt det i slutändan? Jag är inte lärare för ens om dryga 5 år. FEM år. Jag är alltså 25 år gammal när jag (äntligen?!) får börja jobba på heltid på en gymnasieskola. 25 år. I den åldern är det ju, eventuellt, tänkt att jag ska bilda någon slags familj och då är det fokus på mammaledighet och allt som kommer med det. Om jag sedan dessutom väljer att ta ett friår från uni för att åka till min drömstad som au pair dröjer det ytterligare. Jag kanske till och med får allt som har med familj att göra under tiden jag studerar?! 
Ja, jag vill bli lärare. Och ja, jag vill bli just gymnasielärare. Men att jag ska ta mig igenom en utbildning på 5,5 år känns tufft alltså. Jag förstår varför den är så lång, skolan är ändå den viktigaste delen i ens liv på ett sätt och då krävs det att man som lärare är väl utbildad, men ändå. Jag har så sjukt många andra drömmar som jag verkligen vill uppfylla. Och dessa drömmar måste uppfyllas innan drömmen om en egen familj uppfylls. Varför? För att jag vet att när jag väl sitter där med en man och småknodd kommer jag lägga all min energi och kärlek på det. För det är sådan jag är. Alla min andra drömmar måste därför uppfyllas innan för jag vill inte bli den som är den och tänker tillbaka på tiden "innan" och önskar och saknar. Jag vill vara klar med allt som singelliv och dess upplevelser har att erbjuda innan så att jag med lugn och ro kan få slå rot på något sätt och tänka att "åh, äntligen. Ungdom och flacka och fara i all ära, men nu önskar jag inget annat än att få vara just här". Jag vill känna mig helt färdig med detta så att jag sedan kan ägna alla mina tankar och all min tid på det "nya livet", den "nya boken". 

 

Man säger att tiden får utse, men jag vet inte om jag vill det. Jag vill själv utse min tid. 
Tänk va, så mycket tankar det finns i huvudet på en förvirrad, och lite smått rädd, nybliven 20-åring. Men även det hör till och även detta är något jag en dag, när jag slagit rot, vill se tillbaka på och inse att det inte fanns något att oroa sig för, för att allt blev exakt som jag ville. xx