Egentligen så tar jag nog livet på alldeles för stort allvar.
Vad ska hända nu? Vart ska jag sedan?
Planeringar gör mig galen, men egentligen bara för att jag är så dålig på dessa. Jag vet inte hur man planerar, vet inte hur man lägger upp livets alla gåtor på ett bra sätt. Men jag försöker, och antagligen försöker jag för mycket. Kanske borde släppa allt, bli lite mer spontan, fast ändå göra saker. Jag mår bra nu, så varför dra ner det med planering? Att jag slutat skolan och inte har en jävla aning om hur livet kommer forma sig gör nog egentligen inte så mycket. Kommer jag in på LTU så gör jag, kommer jag inte in så finns det ett helt universum fullt av andra möjligheter. Men kanske är just det jag är rädd för. Kanske är det här dessa ständiga försök till planering dyker upp. Jag har så många val att göra, så många vägar att gå på. Hela världen är min. Men om jag väljer fel, vad händer då? Om jag blir bekväm i nått jag inte ens ville göra från början.

Alla säger att man ska ta vara på de 12 år man har i skolan. De 12 år man varje dag vet vad som ska göras. Jag lyssnade aldrig, inte på riktigt i alla fall, och nu saknar jag det något så enormt. Jag vet vad jag vill, men det gäller att ta sig dit. Denna gång utan handledning. Jag är helt på egen hand nu, jag har ensamt ansvar över vad som komma skall. Ingen som säger åt mig att skriva ett tal eller jesusanalys. Jag är ensam, och det skrämmer mig. För jag ser alla möjligheter, men vägen dit är lång att vandra på egen hand. Och fast att jag egentligen är en ensamvarg i grund och botten blir jag rädd. För någonstans där har det ändå funnits någon slags vägledning. Nu är det bara jag, mina val, mitt ansvar.

Kollar igenom gamla arbeten och bilder. Vill så gärna tillbaka till gymnasiet. Mitt andra hem, min underbara klass. Men jag har ingen klass längre och det börjar kännas nu. Sommaren har aldrig gått så fort som i år och jag har inte ens sommarlov. Vet inte ens om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha blivit någon form av vuxen. Kontrasten mellan då och nu är så ofantlig. Att gå från att inte veta om man ska välja pannkakor eller soppa till att kunna välja på allt som finns, i princip. Det här måste vara den svåraste perioden i ens liv. Att inte veta. Och fast att jag vet, och fast att tycker om att vara spontan, så är det läskigt. Skrämmande.

Imorgon åker jag hur som helst till lilla London och jobbar backstage på Way Out West med kusinen min. Det blir fantastiskt! Hur länge vi blir kvar återstår att se. I slutet av denna månad börjar jag på mitt nya jobb och så kanske jag kommer in på LTU så då blir det flytt till Luleå. Livet är så fantastiskt just nu. Men jag kan inte undgå att tänka tillbaka, sakna och ibland till och med gråta över de senaste tre åren på gymnasiet. Ska dock hälsa på där snart. Retas lite med de nya ettorna och snacka skit i sofforna. Åh, ibland undrar jag varför så vackra ting måste ha ett så drastiskt slut.