Konsten med livet är ju uppenbarligen inte min grej riktigt. Jag vet inte hur det är meningen att det ska levas. Jag vet inte hur man ska bete sig. Jag vill så mycket. Tycker så mycket. Känner så mycket. Men allt detta gömmer jag undan. Varför? För jag vet inte hur det ska framföras. Jag har totalt tappat detta den senaste månaden. 

Drömmar är ju häftigt också. Att man under några timmar på dygnet kan få må så bra. Det jobbiga här är ju dock att man vaknar med en hel själ och kort efter brister allt igen. Jag är så trött på att behöva ställa frågan "Varför" till mig själv. Men mest trött är jag på att inte få svar. Att behandlas som en icke jämnlike, eller i alla fall känna sig som en på grund av att jag inte kan få ett enda jävla svar. 

Exploderar snart. Mörkret kommer närmare inpå och ljusets dagar blir mer lätträknade. 
Men även detta skall väl komma att kallas för en "ungdomsfas", fast att jag är vuxen, senare i livet.