- Har gått på knä så många år i den här staden.


Inget funkar som det ska. Inget har funkat som det ska de senaste månaderna. jag undrar när jag sla få bli människa igen. När kraven ska släppa och när stormen lugnar ner sig. Vill ha svar på allt just nu. Men det finns inte svar på någonting. Besvikelse. Förhoppningar. allt sånt där jobbigt regnar över mig. Och jag har inget paraply att skydda mig med. Så jag står där. i detta hemska livsregn. Ser på när alla andra lyckas, jag fastklistrad i marken. På exakt samma ställe där jag stått de senaste månaderna. Ingenting ändras, allt är samma. Inget är egentligen kul och inget vill jag göra. Jag vet inte hur jag känner inför något, men jag vet att jag känner något. 
Jag vill inte ha det såhär. och ja, snart är det över. Kan vara över snart. Men förhoppningarna kommer aldrig ta slut. Rädslan tränger sig på. Rädslan för framtiden. och den vägrar lämna mig, rädsla och förhoppningar. Värsta kombinationen. Orden "det löser sig." snurrar runt mig. Hela tiden, men de verkar aldrig stanna upp. Jag kommer aldrig stanna upp. jag får bara hoppas på att det löser sig. 
Livet. Det är så stort. Men så litet, ömtåligt. Men det blir okej i slutet. Om det inte är okej så är det inte slutet.
1 Elise:

skriven

Fin text! Fin bild! Fin tjej! Du kommer att lista ut livet i sinom tid <33

2 callefille:

skriven

fin blogg :D kommentera vad du tycker om min :D

Kommentera här: